15 mars
Jag tror att våren är på gång ute och jag känner mig ovanligt lugn och tillfreds. Som att något ont och hårt håller på att spricka och falla av mig. En bit i taget. Det är skönt att känna att det går att andas igen.
Det är precis fem veckor kvar tills bebis är beräknad. Kan lika gärna bli tre veckor, eller sju. Det är faktiskt ganska skönt att inte veta. Jag längtar efter att min kropp ska få bli bara min igen, samtidigt som jag inte känner mig helt förberedd inför förlossningen - rent praktiskt men även mentalt.
Det är svårt att förbereda sig för något man inte har koll på. Jag har ingen aning om smärtan, hur jag ska skilja på förvärkar och förlossningsvärkar, ja inget alls egentligen. Jag har ingen aning om hur det är att ha en liten bebis trots att den har bott i min kropp i åtta månader. Men i magen är den ju trygg och sköter sig själv. Hur kommer det bli när den finns här hos oss istället?
Jag vet dock att jag klarar av precis vad som helst. Trots att jag känner mig som en blöt fläck av osäkerhet många gånger, är jag stark som fan. Det finns ingenting jag inte klarar av.