Förlorad för alltid
Orkar inte vara sentimental här något mer. Eller jo lite kankse. Men det blir så tårdrypande och ostigt och det är inte riktigt vad jag behöver i mitt liv.
Däremot behöver jag alltid, alltid musik. Helst live. Det är faktiskt det bästa som finns, och inget gör mig mer glad eller pepp. Igår var jag sur och deppig, och min kille sms:ade och sa "var klar om en halvtimme så plockar jag upp dig då" och jag sminkade bort det värsta och sen åkte vi till Stockholm, köpte biljett av någon kille på Facebook för att se Veronica Maggio. Det var fint och bra, hon är duktig och har gjort många bra låtar. Sen sprack mitt hjärta (på ett bra sätt) när hon skulle presentera Håkan Hellström, skulle vilja spara den stunden för alltid, precis sekunderna innan när man fattade att han skulle komma, och sen två låtar tillsammans med honom. Jag dog. Blir verkligen 17 år igen när det kommer till sånt därnt.
Annars behöver jag en överlevnadsguide till hösten som kommer. Eller nä hösten är mysig men vintern. Puh. Bara att stålsätta sig. Mentala förberedelsen börjar NU men än ska jag försöka krama ut det sista ur sensommaren/hösten.