Melankolin

 
Det sämsta med att ha en alldeles magiskt bra helg är ju att den så småningom tar slut. På söndagseftermiddagen kommer den där ångesten alltid krypandes. Jag försöker att dränka den med stängda fönster och hög musik. Det regnar ibland och nästa sekund lyser solen starkare än någonsin.
 
I fredags kväll var jag iväg med pappa till ett ställe som heter Skogsvallen. Det ligger ute på vischan i en liten stad, Östervåla. Ulf Lundell spelade och det var. Så. Himla. Bra. Vet inte vem jag är riktigt som älskar samma musik som gubbar i 60-årsåldern men skit samma. Vilken jävla kväll.
Vill titta på svenska artister som spelar under fullmånen i sommarnätter för alltid. Pappa var också nöjd med kvällen och jag såg nostalgin som svepte över honom. Fint.
 
Igår gick jag upp och skyndade iväg till tåget mot Stockholm med en flaska prosecco och ett gott humör. Det var ju pride! Jag hade världens roligaste dag och natt i världens bästa sällskap.
 
Sen kom ju den här dagen, söndagen, den dagen.. Jag tycker att söndagsångest är bedrövligt alltså, men jag kan inte få bort den helt enkelt. Den gnager som en liten sjukdom i mitt bröst.
Känner så mycket idag. Var så glad igår när jag såg paraden, det är så viktigt med människor som kämpar och vågar vara stolta. Tänker mycket på mig själv, min sexualitet, min könstillhörighet och mina egna fördomar. Jag har nog förtryckt mycket av mina egna känslor i hela mitt liv. Blir inte direkt klokare av mina tankar, det snurrar bara igång ångesten ännu lite mer tror jag.
 
Ska äta jordgubbar nu och försöka stänga av den där jävla tankeverksamheten.
Allmänt | |
Upp