Post-gig-blues

Igår hade jag den bästa dagen på väldigt, väldigt länge (kanske någonsin?) och idag känns allt tomt och tungt. Som om all lycka i min kropp är förbrukad och behöver laddas på nytt.
 
Att få vakna klockan åtta och ta en lång dusch, äta frukost i lugn och ro, bli firad med tårta och blommor och sen ta bilen ut i ett så löjligt vackert sommar-Sverige är ju fantastiskt bara det. Vi tog en avstickare till Nyköping och åt lunch på ett jättemysigt café med en lummig innergård innan vi åkte vidare till Norrköping.
 
Och sen matade vi på med så otroligt jävla fantastisk musik hela dagen. All Time Low (verkligen inte min stil, de låter typ som Green Day) öppnade upp med en riktigt bra spelning och sen såg vi Sabina Ddumba, Joel Alme, Wu-Tang Clan, Lars Winnerbäck, Seinabo Sey, Robbie Williams och till sist.. Muse.
 
Muse är så mycket, det går inte att beskriva med ord. Första gången jag såg Muse så var jag 14, hade ingen aning om vem jag var eller vad som skulle bli. Den spelningen förändrade mitt liv, på riktigt. Den satte startskottet för mitt musikintresse och Muse är bandet som fått mig att vilja göra musik själv, som har drivit mig till att spela gitarr och piano. Jag har rest till Norge och England för att få se dom live någon annanstans än i bara Sverige och jag har aldrig känt så starkt för ett band någonsin. Deras musik har liksom följt med mig under en tid i livet då jag har utvecklats och förändrats väldigt mycket.
 
Så när man står i ett publikhav med duggregn och det här bandet på scen. Konfettiexplosioner till refrängen i "Mercy" och öppningsriffet till "Plug in baby". När man får höra gamla favoriter så som "Apocalypse Please" och äntligen "Madness" .. Lyckan får inte plats i min kropp och svämmar över. Trots att jag tycker att det är tusen gånger bättre att se ett band på en "riktig" spelning där det inte är samma tidspress och inte festival så var det så jävla fint att äntligen få se Muse igen.. det var fem år sist och nu fick jag äntligen påminnas om varför det här är mitt absoluta favoritband och världens bästa live-akt idag.
 
 
 
Allmänt, Lyssna | | Kommentera |

I will try to fix you

 
Vet inte vad jag ska skriva. Vet bara att jag vill skriva.
 
Jag jobbar och jobbar och jobbar. Och försöker hitta något att känna lycka för varje jäkla dag. Jag är tacksam för så mycket, det är jag. Jag har verkligen vänt ut och in på mig själv för att försöka hitta en vardag som funkar. Och visst funkar det men det känns som att jag glömmer så mycket i förbifarten.
 
Vem fan är man...
 
Jag får inte känna efter för mycket. Alltid, alltid distansera mig från känslor som vill explodera inom mig. För det är så skrämmande MEN jag är ju alltid den som säger "att känna är att leva" till deppiga människor i min omgivning. Men det är inte alltid lätt att leva som jag lär.
Det är lättare att bara titta åt andra hållet.
 
Och så sitter man här en tisdagskväll med Chris Martin som sjunger "when you love someone but it goes to waste, could it be worse?" från en livespelning i Paris och man vet precis hur det känns. Jag sitter här ensam.
 
 
Allmänt, Lyssna | | Kommentera |

Drones

Den 8e juni släpper mitt absoluta favoritband ett nytt album. Äntligen äntligen. Om allt går som det ska så ska jag även få se dem live för sjätte gången på min födelsedag (26e juni). Med andra ord så kommer juni att bli helt fantastiskt. Så vågar man ju knappt säga (skriva) för då brakar väl allt samman i nästa sekund.
 
Jag tror att det här albumet kommer bli så jävla bra. De har släppt ett gäng låtar redan och mina grannar uppskattar nog inte att jag spelar de på repeat på högsta volym varje morgon innan jobbet. Nu är jag sugen på att faktiskt koppla in min elgitarr (har inte hänt på kanske 3 år) och spela lite.
 
 
Upp