Min dramaturgi
Att livet och dagarna rusar förbi är inte direkt någon nyhet. Ibland känns det som att jag bara är åskådare och ser på mitt liv som från en perrong. Tågen åker och tågen kommer. Idag är det lördag och den här veckan har bara susat förbi mig. Så får man sova till 10 utan att klockan ringer på morgonen och man tar ikapp allting. Sömn som inte har fått någon plats tar plötsligt över och tårar som inte ens hunnit gråtas kommer. Det är härligt att få känna.
Jag vill ju att livet ska vara som en jävla film. Jag är en levande klyscha men jag älskar det. Livet är ju som en film bara man tänker efter. När man sitter i fönstret och röker en cigarett och lyssnar på klassisk musik, när man går på gatan i spöregnet och när man längtar och när man älskar och när man känner. Precis som på film. I alla fall de filmerna jag vill se och de filmerna jag vill känna att jag lever i precis just nu.
Allt är inte perfekt. Tvärtom så är det mycket som är defekt. Saker omkring mig går sönder, hjärtat spricker och luften tar slut ibland. När jag kommer till insikten att det är så livet ska vara så är det en sån enorm lättnad för mig. Jag njuter så mycket i mitt lilla liv. Jag känner så mycket, jag blir överväldigad av en ton på pianot och av solen i ansiktet och regnet utanför fönstret. Jag skulle kunna skriva spaltmetrar om saker jag älskar prick varje dag här i livet.