Bättre tider fanns förut
Ogillar dessa perioder i livet väldigt mycket. Som om jag bara går och väntar på att allt ska ordna sig. För inget går fan åt rätt håll just nu och jag kan inte skaka av mig all tyngd, det är som en rastlöshet som bara trampar mig i hälarna hela tiden.
Och jag ringer och ringer och söker läkare och söker svar och försöker ordna upp allting men ingen svarar och ingen vill hjälpa mig egentligen utan alla jobbar emot mig. Precis så känns det. Viker mig för alla laster som finns här i världen, socker och cigaretter och alldeles för mycket kaffe och för lite sömn. Så dålig kombination allting. Obalans. Det är som att det är jordbävning och naturkatastrof i mitt inre och jag kan inte göra ett skit för att förhindra det.
Jag önskar att det bara var någon slags höstdepression som knackade på för då hade jag kunnat dämpa det med tända ljus, tjocka halsdukar och extra D-vitamin på morgonen. Men det är ju aldrig så enkelt, aldrig ska något få funka. När jag hatar min kropp och hur jag ser ut så vill jag kunna säga "var glad att du är frisk och fungerar" men inte ens det har jag ju.