En tisdagsmorgon
vaknar tidigt, alldeles för tidigt egentligen, av grävmaskiner som stökar till utanför fönstret och jag kokar en kopp te, dricker den och äter en gammal knäckebrödsmacka och är nyvaken fortfarande. för trött för att tänka klara tankar så tittar in i väggen och det står still i huvudet, eller egentligen så står det ju aldrig still, det är ju atomvapenkrig därinne jämt.
sen sitter jag på en hård trästol, inte ergonomisk för fem öre, jag ska träffa läkare och har himla dåliga minnen från att sitta i det där väntrummet. allt är beige. sist jag satt där så grät jag för att jag höll på att gå sönder. dålig stämning i väntrummet när någon bölar men ingen låtsas om det.
gången innan så var jag helt tom. ungefär som nu men nu känner jag mig i alla fall nervös. nervös och ensam i ett väntrum. nålen i armen känns ingenting för ingenting gör ont just nu. jag är gjord av stål.